Vi är pojkar vi
Inte på mitt bästa humör idag.
Tänkt mycket på min familj, eller brist på familj och ensamheten. En bror död, mördad. och en som jobbar jobbar och inte har en antydan till behov av kontakt.
Jag saknar verkligen familj aspekten. Vet att den inte kommer åter, men sorgen finns där.
När jag var ihop med Ingela så var hon så förvånad över att jag älskade att göra saker för hennes barn som hon gjorde för att hon måste. Eller annat med. Att jag älskade saker som de flesta såg som måsten....
Köra hit och dit. Stå och vänta på saker som borde vara jobbiga. Jag älskade det. Jag fick en märklig kontakt med speciellt två av dom. Märklig på det viset att dom visade på ett sätt som bara "vi" märkte att det fanns kontakt.
Flickan då runt 11 som ibland kom och kröp upp hos mig då vi tittade på tv. Speciellt när mamma var på jobbet eller var hon var.
Pojken som efter kanske 8-10 månader, 4 år, kom in i badrummet och frågade om han fick duscha med mig.
Visst sa jag och han hoppade in. Efter en stund när vi pratade om hans 3 systrar som bodde hemma, och att han var ensam pojke, så tittar han på min snopp och sedan sin och utbrister utan dold förtjusning, " Vi är pojkar vi" *L*
Dags för att gnugga gaddarna...
Kommentarer
Postat av: Lena
Visst är det känsla, de där ögonblicken du skriver om :). När man "Connectar" riktigt. Familjen är ju inte enbart de som är ens kött o blod, utan även de du får kontakt med i själen, på ett riktigt djupt sätt, tycker jag. Det viktiga är väl att ha någon som ger en det, oavsett vem, eller vad säger du?
Svar:
Wicke
Trackback
